Jawsurgery

Japp, då har det gått exakt två veckor efter operationen. Och allt blir bara bättre och bättre. Jag har inte längre ont och tar inte verktabletter. Dock fick jag nässelutslag av antibiotikan i fredags, så jag fick en annan antibiotika som jag skall äta fram tills på tisdag. Suck. Jag har aldrig reagerat på mediciner förut, men antar att jag reagerar så starkt på dem i och med att jag inte äter lika mycket som jag gjort annars när jag ätit mediciner. 

 

Maten är fortfranade det som jag tycker är jobbigast. Visst kan jag ta av gummibanden och äta, men det gör alldeles för ont i musklerna runt om när jag tar av dem, så det är inget jag gärna gör. Så det blir till att dricka soppa ett tag till. Det är inte det att det inte är gott, för jag gillar soppa, utan det är det här med variation. Allt man äter har samma konsistens så man tappar matlusten bara efter en halv kopp med soppa. Till frukost kör jag blåbärssoppa eller nyponsoppa i ett stort glas och sen ett glas med youghurt som jag späder ut lite med mjölk för att kunna få igenom det mellan tänderna. Men som jag alltid gör så ser jag det som positivt. Jag tappar i vikt. Har snart gått ner 6 kilo!

 

Idag vad jag hos käkkirurgen på rutinkontroll. Jag pratade lite med honom om det här med att det gör så ont när jag tar av gummibanden. Det känns nästan som när man slår i armbågen och det går en sån där ilande stöt genom hela armen. Så känns det i hela min vänstra underkäke. Han sa att det är helt normal och bara positivt för då börjar känseln komma tillbaka. Det kändes så för att den nerven dras ut varje gång man ändrar på käk och muslekläget men att det kommer försvinna mer och mer.

 

Sen pratade jag även med honom om att min gom känns lös när jag sväljer eller pratar. Detta är också helt normalt och det har den varit hela tiden men att jag inte kännt det förut för att det varit så svullet och att jag inte haft så bra känsel. Tydligen så hade dem delat gommen på fyra stället för att kunna bredda och flytta upp överkäken, detta gör då att gommen blir lös. Den kommer växa tillbaka så det var inget att vara orolig för!

 

Annars tycket han att allt såg perfekt ut och att mitt bett är jätte fint! Så nu är det bara att traggla med gummibanden i 4-5 veckor till, sen börjar finliret med tänderna som skall flyttas till exakt position.

 

Känslomässigt så går det upp och ner. Ibland mår jag jätte bra och ibland så kommer tårarna och jag frågar mig själv varför jag gjort detta. Dessa känslor uppkommer oftast i samband med att jag är hungrig och skall äta min soppa medans alla andra sitter och knaprar på kyckling, klyftpotatis med tomatsallad. Kanske inte så konstigt? Just nu är jag mest sugen på pizza. kyckling och ris och räkor. Godis, cola och chips har jag faktiskt inte haft något som helst sug efter, trotts att folk runt mig har ätit det i helgen. 

 

Nu har jag tagit två kort på hur det ser ut i dag. Jag är fortfarande svullen på kinderna, näsan och vid bihålerna och lite på läpparna. Men det är betytdlig bättre än vad det var dagen efter operation.

 

 

Så här såg jag ut andra dagen efter operation. Pricken jag har i pannan är efter en spik de satte fast för att hålla allt i mitten. Tejpen tog de bort innan jag åkte hem. Svullnaden var lite värre än vad det ser ut på bilden. Men jag var ganska flitig med att använda en kylmask som man hade på ansiktet. Detta gjorde att min svullnad inte blev lite stor som dem trodde. 

 

 

Lite suddig bild men här är 3 dagen, samma dag som jag fick åka hem. Här är tejpen borta. Jag vågade ju inte röra min käke och känseln i läpparna var ju borta så att äta var ganska svårt, jag spillde och dregglade som en bebis.

 

 

Så här ser jag ut efter två veckor. Fortfarande svullen kring bihålorna, kinderna och näsan och läpparna, men betydligt mindre än dem tidigare bilderna. Känseln kommer sakta sakta tillbaka. Jag kan nu till 95% dricka utan att söla, jag dregglar sällan nu och jag får ihop mina läppar när mina käkar sitter fast i gummiband. 

 

 

En bild på hur jag ser ut i profil. 

 

 

Har inte hittat någon bild på hur jag såg ut innan. Det finns ju självklart hos kirurgen, kan kanske fråga om dem har någon bild jag kan få. 

 

Nu skall jag äta... dricka... lite, sen ta tag i tvätten!

 

//Hanna

Japp. Idag vid halv tre fick jag åka in till kirurgen på mediciareberget igen ganska akut. Mitt bett hade hoppat fel. Jag förklarar snart var som hände.

I morse åkte jag och mamma till kirurgen på medicinareberget. Jag skulle byta ut gummibanden som dem satte på i tisdags. Dem satte på allt och tyckte att allt såg jätte fint ut. Fick lite mer smärtstillande, så vi hämtade ut det och sen åkte vi hem. Jag kikade på tv och mös i soffan. Inget ont eller något alls. Helt plötsligt tycker jag att det känns konstigt i munnen. Så jag springer till spegeln. Då ser jag att hela underkäken har hamnat framför underkäken och och på sniskan åt vänster. Så i panik ringer jag till kirurgen och dem säger att jag får komma in på en gång. Så min underbara pappa kommer och hämtar mig från jobbet och kör mig dit. 

Tandläkaren kunder inte säga exakt vad det var som hände. Han sa att dem hade lite problem med min käkled under operationen men att dem lyckades få det bra tillslut, vår nått med disken i käken tydligen. Men i och med att det inte gjorde ont när den hamnde fel eller ens lät något, så satte han om banden på ett annat sätt och visade mig hur jag skulle sätta om dem. Så nu kan jag ta av dem och borta tänderna, Thank Lord! Jag kan även ta av dem och få i mig lite mosad mat. Fiskbullar och potatis kanske? Nam Nam!

Måste säga att jag mår bättre och bättre för varje dag. Idag har jag inte ens tagt något smärtstillande mer än två panodil på morgonen så det går bättre! Så om någon har tråkigt och vill sympatiäta bebismat med mig så är ni välkommna! Läpparna ser ut om en idominsalveburk, smörjer som en tok. Dels för att dem är så spruckna efter operationen men även för att det är ganska svårt att blöta läpparna när man inte kan öppna käkarna! 

Svullnaden går ner för varje dag och det pirrar som om att man får små elstötar genom huden på hakan, läppen och vid näsan. Antar att det är känseln som kommer tillbaka. Så fort man tar på något av dessa ställen så pirrar det ännu mera. Läskigt. Men skönt att det går åt rätt väg!

På söndag behöver jag inte äta mer antibiotika, tack gode gud, min kropp gillar verkligen inte det. Ska bli skönt att inte behvöa leva på massa piller. Skulle vara kul och se hur mycket olika mediciner man fick på sjukhuset.

Jag vet att jag fick dropp (så att man överlever utan mat, typ) konstant fram till sista dagen, fick även antibiotika in i blodet. Detta gjode så att hela armen brände nått så fruktansvärt. Men det löste dem genom att ta det långsammare och tillsamans med droppet. Det är tydligen så att kälet som antibiotikan kommer in i kan dra ihop sig, vilket gör att det känns som om att armen brinner. Men som sagt det löste sig! Sen fick jag smärtstillnade både i blodet genom kanylen, i låret som spruta, tablettfrom och som flytande. Gissar att jag fick nått för illamånde i början och lugnande vet jag att jag fick dem första dagarna på morgonen då jag nästan drabbandes av panikatacker på morgonen när jag var själv. Sen fick jag även kortison som skulle verka mot svullnaden. Detta gjorde även så att svullnaden i mitt knä som jag haft försvann! Två flugor i en smäll. När knäet i vanliga fall är svullet sprutar dem ju inte kortisonet direkt i leden, men jag har valt att inte göra det nu på ett tag, dels för att det inte vart så svullet som det brukar men även för att det gör förbaskat ont att göra det. Så det var ju toppen att det försvann med det kortisonet jag fick för svullnaden i ansiktet. 

Nu skall jag kika på lite mer tv, sen skall jag laga någon mat tror jag. 

//Hanna

Måste bara säga tack till alla som stöttat mig och som stöttar mig fortfarande genom denna resa. 

Alla dessa ord värmer jätte mycket och gör att vardagen blir lättare att hantera. 

Som en av kommentarerna var här nedanför (http://jawsurgery.blogg.se/2012/june/dag-sex.html#comment) handlade om det här med psykisk påfrestning. Och jag kan ju säga så här. Jag har många många många gånger ältat i mitt huvud om det varit värt det. Är det värt att gå igenom detta som jag gör? Än så länge har jag tyvärr inget svar på den fråga. Jag måste nog låta tiden ha sin gång. Men som jag känner idag ångrar jag det inte. Men som igår ångrade jag allt. Det pendlar jätte mycket. 

Allt blir jobbigare, till och med relationen till sin pojkvän blir mer spänd. Jag kan ju inte ens kyssa honom på munnen. Men, som den person jag är, väljer jag att fokusera på det positiva som detta ger med sig. Jag ser denna operationen som en vändpunkt i mitt liv. Det är från och med nu jag skall äta nyttigt, våga ta för mig, träna, och se livet med glimten i ögat. Jag har dock alltid varit en sådan person som haft nära till skratt, gråt och alla andra känslor som vi har inom oss. Och jag har nog aldrig varit rädd för att visa dem. Kanske är det det som gör att jag ändå ser ganska ljust på detta med hela operationen?

Så visst är det jobbigt, men det lönar sig aldrig att gräva ner sig i det och älta det fram och tillbaka. Lär dig nått av det och gå vidare. Det är så jag ser det. Var hjälper det min läkprocess om jag enbart skall älta hur jobbigt allt är. Hur jobbigt det är att inte kunna äta vanlig mat eller hur jobbigt det är att gå utanför dörren när man ser ut som en fet bulldog? Det hjälper inte mig alls. Att inte kunna äta, visst är det jobbigt, men fan vilket bra bantrningskur det är! Mitt mål är ju som sagt 58 kilo och det är 16 kilo kvar tills dess. Att tappa några redan nu i början gör ju mig bara mer taggad på framtiden. Att se ut som ett miffo i sex veckor, visst är det jobbigt, men vad gör det när jag själv vet om varför jag gör det? Dem som vill dömma mig utefter hur jag ser ut nu. Det är deras problem. 

Så ytterligare ett STORT tack till alla ser som stöttar mig påvägen. Alla kommentarer, sms och påhejjningar värmer jätte mycket!

//Hanna

Dag nio.

Igår var jag och satte fast käkarna för första gången. En mycket otrevlig upplevelse kan jag säga. Dom var tvugna att dra ganska mycket i mina läppar och kinder för att kunna sätta fast alla gummibanden. Detta gjorde ju självklart att jag sprack ännu mer i mina stackars läppar. Trotts frenetesikt smörjande med vasselin. Men jag har nu införskaffat i Idominsalva (stavning?) istället. Då jag personligen nästan tycker att vaselinet torkar ut mer än vad det hjälper.

Det gjorde inte så ont i käkarna och musklerna som jag trott. Men på eftermiddagen och hela kvällen hade jag en jobbig pulserande smärta som inte förvann med verktabletter. Jag låg halva natten i fosterställning och repiterade "det kan bara bli bättre, det kan bara bli bättre" tyst i mitt huvud. Efter ett tag somnade jag och sov hela natten. Idag har jag inte alls  lika ont och ser mycket gladare på framtiden. Tänk vad det svänger. 

Pricken över i:et igår som gjorde dagen så jobbig var att jag inte kan svälja tabletter, då jag inte kan få upp munnen. Och jag måste ju få i mig antibiotika för att inte få infektion i och med att jag inte kan borsta tänderna och så måste jag ju få i mig smärtstillande då och då. Av denna antibiotikan fick jag, bara av lukten, kräk känningar och mådde jätte dåligt. Då kan jag tillägga att jag inte är det som finner mycket äckligt. Jag är ganska hårdhudad på den fronten. Efter att ha tvingat i mig denna medicin en gång varvat med blåbärssoppa beslöt jag mig för att gapa så mycket jag kan, vilket är kanske en halv centimeter och trycka in antibiotika tabletterna som jag har genom den lilla glipan. Detta har underlättat för mig något extremt. Skall dock tillbaka på torsdag och sätta nya band, då kanske jag inte har turen att kunna öppna lika mycket, men då skall jag fråga om man inte kan få någon tablett som man kan krossa kanske? Eller om han kan visa mig så att jag kan ta av nått band medans jag skall få in tabletten. För flytande gör jag inte igen. NO WAY.

Fick även se röntgenplåtarna igår och dem beskrev lite mer utförligt vad det var dem hade gjort. Det var kul att höra. Tydligen är det en av dem största hakförlyttningarna dem gjort på någon tidigare. Den flyttade hakbenet fram en centimeter och fixerade med skruv och plattor. Benet i underkäken har den kapat av och flyttat fram. Överkäken har dem flyttat upp så att jag inte visar like mycket tandkött när jag ler. Nu vill jag bara att svullnaden skall gå ner så att jag kan se det riktiga resultatet. Undra om det kommer tjuta i alla paserkotroller på flygplatserna nu när man skall resa på grund av alla skruvar och plattor?

Självklart ser jag skillnad redan nu, jag har fått en haka och jag har inte längre en "dubbelhaka" som jag hade tidigare. Jag har fått ett mer markant käkben, så jag kommer nog bli jätte nöjd. Tänkte be Adam ta lite bilder senare så jag kan lägga upp här. Tror dock inte jag har någon bra förebild, men skall se om jag inte hittar någon. Det är fortfarande väldigt svullet, speciellt runt bihålorna. Jag har nu fått en liten tjock potatisnäsa, men den kommer själklvart att bli min vanliga så småningom. Denna svullnad som sitter vid bihålorna kan tydligen ta upp till ett år att få ner. Det är bara att kämpa. Jag är fortfarande "bedövad" i underläppen och huden vid bihålorna. Vid hakan börjar jag sakta få tillbaka känseln. Det liksom kitlas när man tar där men sen känner jag inte så mycket mer. Jag har mer känsel i min högra näsborre än min vänstra. Kan även tillägga att jag nu kan få ihop mina läppar utan större ansträgning. Vilket är skönt, då är inte risken för att dreggla lika stor ;)

Jag förstår att ni vill ha bilder och jag skall försöka fixa detta idag!

Då har det gått en vecka. Måste säga att jag mår bättre än vad jag trodde att jag skulle göra. Att förstå hur man kommer må en vecka efter en sådan operation när man ligger och har ont, orkar inte titta och vill bara gå och gräva ner sig någonstans är svårt. Men till er som skall eller funderar på att göra denna operation så kan jag säga så här. Det blir bättre och bättre för varje dag.

Maten är fortfarande ett ganska jobbigt problem. Jag är hungrig men jag orkar inte äta då det är så jobbigt. Jag tror dock att detta kommer bli bättre och bättre. Idag lyckades jag få i mig lax och ris med sås. Detta blandandes och mosades till barnmat. Man känner inte smakerna så mycket. Det gör för ont och känns för läskigt att "göra runt maten" i munnen för att få känna lite smak. Jag vågar inte att någon mat skall fastna i tandställningen, det skulle vara omöjligt att få bort det.

Stygnen börjar sakta lossna. Ett lossnade igår när jag sköljde rent munnen. Tror dock att jag fått lite inflamation i såret allra längst in i munnen. Eller så är det nått som skaver extremt. Tur att jag skall till kirurgen imorgon så dem får kika på det. 

Känslen kommer sakta tillbaka. Men har fortfarande noll känsel på underläppen och längst ut på överläppen på båda sidor. Huden över bihålorna är även det helt bedövat. Jag har även fått variga blåsor kring läpparna, som tur är känner jag inget av smärtan. Så jag baddar på med kloredexinsprit och låter det läka ut av sig själv. Kanske att kirurgen kan skriva ut något. 

Imorgon skall dem som sagt sätta fast käkarna med gummband. Skall bli ganska skönt måste jag säga. Som det är nu vågar jag inte riktig sova på sidan för att jag är rätt för att käken skall flytta på sig. Jag är även rädd att jag rör på dem för mycket, så att låsa fast den skall bli ganska skönt. Talet kommer ju bli ett litet problem, men som jag pratar nu så är det nog ingen jätte stor skillnad. B och P har samma ljud och att försöka bebis blir "eeis" istället. Pappa blir "haha". Men det blir nog bättre.

Kan ju även meddela att jag gått ner 4 kilo på en vecka. Nu är ju inte detta något negativt för mig då jag hade lite att ta på. Jag ser även denna operationen som vändningen i livet där jag skall börja träna och äta mer nyttigt. Så att då få några kilos nedgång under tiden är bara bonus! Hur jag försöker gå ner i vikt kan ni läsa om i min andra blogg: borgelssons.blogg.se

Nej nu skall jag slurpla lite mer jordgubbskräm sen blir det nog duschen och försöka skrubba bort dem sista tejpresterna som sitter kvar på kroppen efter alla kanyler och EKG och annat.

Japp då var det dag sex sen operationen. Visst mår man bättre och bättre för varje dag. Har inte sovit middag idag! Det är ett stort steg frammåt. 

Maten är fortfarande ett problem. Att dricka soppa är inte jätte gott i längden. Men jag har lyckat få i mig jordgubbsyoghurt som är lite utspädd med mjölk för att få den mer rinnande. Nyponsoppa, blåbärsoppa, rabarberkräm och hallonkräm har räddat mig dessa dagar. Har även lyckats få i mig två mosade ägg, där gulan var lite rinnig för att det inte skall bli så torrt. Dock smakar det inte så mycket då man inte får tugga och jag vill inte röra runt maten allt för mycket i munnen än så länge. Vill nog att stygnen skall läka lite mer innan jag gör det.

Det pirrar konstant i ansiktet, speciellt hakdelen. Tänk dig känslan när tandläkarbedövningen släpper. Så är det konstant hela tiden. Ibland får man roliga muskelkramper och liknande. Antar att det är nerver och muskler som hittar tillbaka till sitt rätta ställe!

Tänkte nu gå igenom lite snabbt hur tiden innan operationen vart. Vad dem gjort och hur dem gjort det.

Allt började när jag var sexton år. Frågan om operation av mina käkar kom upp. Jag valde att ta det beslutet när jag var 18 år istället. Då jag kände att jag då är var lite mer mogen och kunde fatta ett bättre beslut. 

Denna operation kan man tydligen bara göra om man är färdigväxt. Men man kan ju välja att börja med förberedelserna innan, så som tandställning och liknande. 

När jag väl bestämt mig att genomföra operationen bokades massa tider till röntgen, folktandvården och odontologen. Jag kommer inte ihåg precis allt men jag skall försöka att skriva ner det så kort och sammanfattat som möjligt. Finns det mer frågor kan ni alltid nå mig på mejlen eller lämna en kommentar. 

Det började med att jag fick ta en massa olika röntegenbilder. Dessa skulle vara som utgångspunkt för hur mycket man skulle flytta tänderna och hur operationen skulle gå till.

Tänkte senare idag beksriva hur allt gått till innan operationen. Men medans jag har hur allt gick till vid operationsdagen så tänkte jag skriva ner det först.