2012-06-13
11:34:28
11:34:28
Tack för allt stöd
Måste bara säga tack till alla som stöttat mig och som stöttar mig fortfarande genom denna resa.
Alla dessa ord värmer jätte mycket och gör att vardagen blir lättare att hantera.
Som en av kommentarerna var här nedanför (http://jawsurgery.blogg.se/2012/june/dag-sex.html#comment) handlade om det här med psykisk påfrestning. Och jag kan ju säga så här. Jag har många många många gånger ältat i mitt huvud om det varit värt det. Är det värt att gå igenom detta som jag gör? Än så länge har jag tyvärr inget svar på den fråga. Jag måste nog låta tiden ha sin gång. Men som jag känner idag ångrar jag det inte. Men som igår ångrade jag allt. Det pendlar jätte mycket.
Allt blir jobbigare, till och med relationen till sin pojkvän blir mer spänd. Jag kan ju inte ens kyssa honom på munnen. Men, som den person jag är, väljer jag att fokusera på det positiva som detta ger med sig. Jag ser denna operationen som en vändpunkt i mitt liv. Det är från och med nu jag skall äta nyttigt, våga ta för mig, träna, och se livet med glimten i ögat. Jag har dock alltid varit en sådan person som haft nära till skratt, gråt och alla andra känslor som vi har inom oss. Och jag har nog aldrig varit rädd för att visa dem. Kanske är det det som gör att jag ändå ser ganska ljust på detta med hela operationen?
Så visst är det jobbigt, men det lönar sig aldrig att gräva ner sig i det och älta det fram och tillbaka. Lär dig nått av det och gå vidare. Det är så jag ser det. Var hjälper det min läkprocess om jag enbart skall älta hur jobbigt allt är. Hur jobbigt det är att inte kunna äta vanlig mat eller hur jobbigt det är att gå utanför dörren när man ser ut som en fet bulldog? Det hjälper inte mig alls. Att inte kunna äta, visst är det jobbigt, men fan vilket bra bantrningskur det är! Mitt mål är ju som sagt 58 kilo och det är 16 kilo kvar tills dess. Att tappa några redan nu i början gör ju mig bara mer taggad på framtiden. Att se ut som ett miffo i sex veckor, visst är det jobbigt, men vad gör det när jag själv vet om varför jag gör det? Dem som vill dömma mig utefter hur jag ser ut nu. Det är deras problem.
Så ytterligare ett STORT tack till alla ser som stöttar mig påvägen. Alla kommentarer, sms och påhejjningar värmer jätte mycket!
//Hanna
Alla dessa ord värmer jätte mycket och gör att vardagen blir lättare att hantera.
Som en av kommentarerna var här nedanför (http://jawsurgery.blogg.se/2012/june/dag-sex.html#comment) handlade om det här med psykisk påfrestning. Och jag kan ju säga så här. Jag har många många många gånger ältat i mitt huvud om det varit värt det. Är det värt att gå igenom detta som jag gör? Än så länge har jag tyvärr inget svar på den fråga. Jag måste nog låta tiden ha sin gång. Men som jag känner idag ångrar jag det inte. Men som igår ångrade jag allt. Det pendlar jätte mycket.
Allt blir jobbigare, till och med relationen till sin pojkvän blir mer spänd. Jag kan ju inte ens kyssa honom på munnen. Men, som den person jag är, väljer jag att fokusera på det positiva som detta ger med sig. Jag ser denna operationen som en vändpunkt i mitt liv. Det är från och med nu jag skall äta nyttigt, våga ta för mig, träna, och se livet med glimten i ögat. Jag har dock alltid varit en sådan person som haft nära till skratt, gråt och alla andra känslor som vi har inom oss. Och jag har nog aldrig varit rädd för att visa dem. Kanske är det det som gör att jag ändå ser ganska ljust på detta med hela operationen?
Så visst är det jobbigt, men det lönar sig aldrig att gräva ner sig i det och älta det fram och tillbaka. Lär dig nått av det och gå vidare. Det är så jag ser det. Var hjälper det min läkprocess om jag enbart skall älta hur jobbigt allt är. Hur jobbigt det är att inte kunna äta vanlig mat eller hur jobbigt det är att gå utanför dörren när man ser ut som en fet bulldog? Det hjälper inte mig alls. Att inte kunna äta, visst är det jobbigt, men fan vilket bra bantrningskur det är! Mitt mål är ju som sagt 58 kilo och det är 16 kilo kvar tills dess. Att tappa några redan nu i början gör ju mig bara mer taggad på framtiden. Att se ut som ett miffo i sex veckor, visst är det jobbigt, men vad gör det när jag själv vet om varför jag gör det? Dem som vill dömma mig utefter hur jag ser ut nu. Det är deras problem.
Så ytterligare ett STORT tack till alla ser som stöttar mig påvägen. Alla kommentarer, sms och påhejjningar värmer jätte mycket!
//Hanna
Anonym
Åh jag vet precis hur du känner dock har inte jag opererat käken som du gjort, men gjort en stor operation på nacken så kan förstå lite hur du känner och måste säga att det är starkt av dig att skriva såhär =)
