2012-06-08
12:01:10
12:01:10
Då är jag hemma efter operation.
Tänkte senare idag beksriva hur allt gått till innan operationen. Men medans jag har hur allt gick till vid operationsdagen så tänkte jag skriva ner det först.
Jag skulle infinna mig på avdelningen klockan 7 på morgonen. Då hade jag ine fått äta sedan 12 på natten. När jag kom in, belv jag tilldelad mig en säng, i ett rum där tre till skulle ligga. Dessa kom inte föresn dagen efter tack och lov:)
Jag bytte om till "snygg" operationsskjorta som var öppen i ryggen. Fick emlakräm på hand och i armvecket. De satte in en nål i armvecket. Resterande nålar ( 5 st, två på vänster foten, en på höger foten, en på handen och in i handleden) satte dem in när jag var sövd. Kateter i urinröret,, tub till lungorna och slang till magsäcken satte dem in när jag sov, så dätte kände jag inte av. Katatern satt i ett dygn ugnefär. Kändes inte och gjorde inte ont att ta ut heller. Jag fick två panodil, fick säga hej då till Mamma och Adam. Det var inte lätt kan jag säga. Usch vad jobbigt. Dessutom så var den ena sköterskan som jag hade väldigt barsk och bestämd, gjorde ju inte grejen lättare direkt.
Jag åkte ner till operationen, där fick man ligga och vänta i ett lite rumt. Man väntade på att kirurgerna och alla skule bli klara. Frös jätte mycket så fick värmefiltar att gossa ner mig i samtidig som jag kikade på västnytt. Klockan slog omkring 07:50 och jag fick gå in och lägga mig i operations salen. Där träffade jag snabbt narkossköterskan som var en jätte trevlig kille som hette Adam! Och narkosläkaren, en kvinna som jag inte kommer ihåg så mycket av. Sen träffade jag även två tandsköterskor som jag träffat tidigare på Ordontologen.
Jag fick lite lugnande, som jag inte tycket att jag märkte av. Hade jag försökt att resa på mig hade jag säkert märkt av den. Det sista jag frågade var om man kan vakna under narkosen och sen somnade jag. Allt gick väldigt fort. Vilket jag tyckte var skönt. Då hann man inte oroa sig så mycket.
Själva uppvaknanet kommer jag inte ihåg så mycket av mer än att jag mådde illa och hade jätte ont, hörde någonstans ifrån att allt gått bra och att jag fått morfin mot verken. Sen åkte jag, tror jag, in på intensivvårdsavdelningen och låg där hela dagen.
Stackars Mamma och Adam hade inte fått vetat nått under hela operationen, som tog mellan 5- 6 timmar. Men när de lite senare luskat ut vart jag låg kom dem och hälsade på mig.
Kommer inte ihåg jätte mycket, mer än att jag var konstant torr i munnen och törstig. Hade inte speciellt ont och mådde inte illa. Sköterskan som tod hand om mig där på avdelningen vad jätte gullig!
Precis innan jag skulle upp till avdelningen började jag må jätte illa. Men fick något medel in i blodet och dem sprutade även syrgas runt min näsa och mina läppar. Så det gick bort.
Kommer inte ihåg speciellt mycket av första dagen, sov mest. Var väldigt ljuskänslig. Orkade inte titta mer än kanske två tre sekunder, sen var jag tvungen att blunda igen.
Efter ett tag fick jag väldigt ont och de vågade inte ger mig mer smärtstillande i blodet direkt, så jag fick en spruta i låret. Denna gjorde att jag mådde illa så jag spydde lite blod. Fick sen lute syrgas och medel för illamåendet och jag mådde bättre igen.
Mamma och resterande åket hem någon gång vid halv tio på kvällen.
Sov från och till hela natten, fick smärtstillande i benet en gång till. Ojojoj vilken medicin, den var det fart i kan jag säga. Fick den allt som allt tre gånger och man blir verkligen helt utan smärta i flera timmar och alldeles dåsig.
De reserande dagarna på sjukhuset hände inte så mycket, hade besök från 10 på morgonen till nio på kvällen. Detta var väldigt skönt, man behövde inte känna sig så ensam och tiden flöt på lite fortare.
Dagen efter operationen gick jag upp och duschade med mammas och storasyrrans hjälp. Det var skönt. Man kände sig som en helt ny människa när man fick på sig rena kläder och duschat av sig allt äckligt. Fick även bort alla nålar utom den i armvecket, som dem tog bort samma dag som jag åkte hem.
Den jobbigaste tiden under dagarna tycket jag, och tycker jag fortfarande är morgonen. Verktabletterna har inte riktigt börjat verka än och man, när man ligger på sjukhuset, känner sig som världens minsta människa och man känner sig lite bortglömd. Men det går över när man får besök. Tveka inte att fråga efter lugnande, det gjorde jag två gånger. Det gör att du slappnar av lättare och tycker inte att allt runt omkring är lika jobbigt.
Det jobbigaste just nu är att äta. Jag har som sagt noll känsle i min underläpp, detta gör att jag nästan konstant dregglar, vilket är lite pinsamt. Men vad ska man göra. Hungrig är jag men aptiten för att äta försvinner lika fort när jag inser hur jobbigt det är att äta. Men jag får trösta mig med att det är dessa två veckor som är jobbigast, den blir det bara bättre!
Märkte att det blev ett ganska långt inlägg. Så jag stoppar nog här. Skriver ett lite senare.
Jag skulle infinna mig på avdelningen klockan 7 på morgonen. Då hade jag ine fått äta sedan 12 på natten. När jag kom in, belv jag tilldelad mig en säng, i ett rum där tre till skulle ligga. Dessa kom inte föresn dagen efter tack och lov:)
Jag bytte om till "snygg" operationsskjorta som var öppen i ryggen. Fick emlakräm på hand och i armvecket. De satte in en nål i armvecket. Resterande nålar ( 5 st, två på vänster foten, en på höger foten, en på handen och in i handleden) satte dem in när jag var sövd. Kateter i urinröret,, tub till lungorna och slang till magsäcken satte dem in när jag sov, så dätte kände jag inte av. Katatern satt i ett dygn ugnefär. Kändes inte och gjorde inte ont att ta ut heller. Jag fick två panodil, fick säga hej då till Mamma och Adam. Det var inte lätt kan jag säga. Usch vad jobbigt. Dessutom så var den ena sköterskan som jag hade väldigt barsk och bestämd, gjorde ju inte grejen lättare direkt.
Jag åkte ner till operationen, där fick man ligga och vänta i ett lite rumt. Man väntade på att kirurgerna och alla skule bli klara. Frös jätte mycket så fick värmefiltar att gossa ner mig i samtidig som jag kikade på västnytt. Klockan slog omkring 07:50 och jag fick gå in och lägga mig i operations salen. Där träffade jag snabbt narkossköterskan som var en jätte trevlig kille som hette Adam! Och narkosläkaren, en kvinna som jag inte kommer ihåg så mycket av. Sen träffade jag även två tandsköterskor som jag träffat tidigare på Ordontologen.
Jag fick lite lugnande, som jag inte tycket att jag märkte av. Hade jag försökt att resa på mig hade jag säkert märkt av den. Det sista jag frågade var om man kan vakna under narkosen och sen somnade jag. Allt gick väldigt fort. Vilket jag tyckte var skönt. Då hann man inte oroa sig så mycket.
Själva uppvaknanet kommer jag inte ihåg så mycket av mer än att jag mådde illa och hade jätte ont, hörde någonstans ifrån att allt gått bra och att jag fått morfin mot verken. Sen åkte jag, tror jag, in på intensivvårdsavdelningen och låg där hela dagen.
Stackars Mamma och Adam hade inte fått vetat nått under hela operationen, som tog mellan 5- 6 timmar. Men när de lite senare luskat ut vart jag låg kom dem och hälsade på mig.
Kommer inte ihåg jätte mycket, mer än att jag var konstant torr i munnen och törstig. Hade inte speciellt ont och mådde inte illa. Sköterskan som tod hand om mig där på avdelningen vad jätte gullig!
Precis innan jag skulle upp till avdelningen började jag må jätte illa. Men fick något medel in i blodet och dem sprutade även syrgas runt min näsa och mina läppar. Så det gick bort.
Kommer inte ihåg speciellt mycket av första dagen, sov mest. Var väldigt ljuskänslig. Orkade inte titta mer än kanske två tre sekunder, sen var jag tvungen att blunda igen.
Efter ett tag fick jag väldigt ont och de vågade inte ger mig mer smärtstillande i blodet direkt, så jag fick en spruta i låret. Denna gjorde att jag mådde illa så jag spydde lite blod. Fick sen lute syrgas och medel för illamåendet och jag mådde bättre igen.
Mamma och resterande åket hem någon gång vid halv tio på kvällen.
Sov från och till hela natten, fick smärtstillande i benet en gång till. Ojojoj vilken medicin, den var det fart i kan jag säga. Fick den allt som allt tre gånger och man blir verkligen helt utan smärta i flera timmar och alldeles dåsig.
De reserande dagarna på sjukhuset hände inte så mycket, hade besök från 10 på morgonen till nio på kvällen. Detta var väldigt skönt, man behövde inte känna sig så ensam och tiden flöt på lite fortare.
Dagen efter operationen gick jag upp och duschade med mammas och storasyrrans hjälp. Det var skönt. Man kände sig som en helt ny människa när man fick på sig rena kläder och duschat av sig allt äckligt. Fick även bort alla nålar utom den i armvecket, som dem tog bort samma dag som jag åkte hem.
Den jobbigaste tiden under dagarna tycket jag, och tycker jag fortfarande är morgonen. Verktabletterna har inte riktigt börjat verka än och man, när man ligger på sjukhuset, känner sig som världens minsta människa och man känner sig lite bortglömd. Men det går över när man får besök. Tveka inte att fråga efter lugnande, det gjorde jag två gånger. Det gör att du slappnar av lättare och tycker inte att allt runt omkring är lika jobbigt.
Det jobbigaste just nu är att äta. Jag har som sagt noll känsle i min underläpp, detta gör att jag nästan konstant dregglar, vilket är lite pinsamt. Men vad ska man göra. Hungrig är jag men aptiten för att äta försvinner lika fort när jag inser hur jobbigt det är att äta. Men jag får trösta mig med att det är dessa två veckor som är jobbigast, den blir det bara bättre!
Märkte att det blev ett ganska långt inlägg. Så jag stoppar nog här. Skriver ett lite senare.
//Hanna
Mia
Hej min kära lillasyster!
Du var så tapper hela tiden på sjukhuset. Från att du åkte in på operation tills morgonen efter din operation tänkte jag så himla mycket på dig hela tiden. Du har varit fantastisk hela tiden och du kämpar på. Skönt att du är hemma och blir ompysslad av Adam.
Kram på dig!
