Jawsurgery

Japp, mer än halva tiden av den jobbigaste processen har gått. Det är helt sjukt vad snabbt det går egentligen. Inte trodde jag dagen efter operationen att jag skulle må så här bra efter bara fyra veckor. Då kändes det ganska långt borta. Nu är det inget som kan stoppa mig känns det som. Inte ens den flytande maten är jobbig längre! Operationen känns nu som ett minne blott och det känns som om att det var evigheter sedan som jag låg där i sängen och dregglade som en bebis... eller ä- is som jag sa då. Som jag känner nu var denna operationen något som jag aldrig kommer ångra att jag gjorde. Men på frågan som jag skulle gjort om det? Mja jag vet inte. Kanske, om jag hade vetat att läkningen ändå går så här fort. 


Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag har en haka. Kan ibland när jag kramar Adam, ligger på mage, tvättar håret eller nått annat helt okonstigt, råka stöta till den. Det gör inte ont, men jag blir lika förvånad varje gång jag stöter till den. Typ, oj vad var det som var i vägen? Just ja hakan!


Nu skall jag erkänna något som jag nog inte berättat för någon tidigare utom min kära sambo. Jag hade ganska stora komplex för min icke existerande haka. Men jag valde att trycka undan dem så mycket det gick. Jag ville inte att komplexen skulle hindra mig från ett så roligt och spännade liv som jag har haft. Men visst kunde jag tänka när jag stod på språvagenen:

- Undra om någon tittar på mig, dem tycker säkert att det ser konstigt ut.  

Men i samma ögonblick trängde jag undan den tanken och tankarna flöt iväg till någont annat. Dessa tankar uppkom mest då det är lätt att se mig i profil. Men så här om dagen när jag skulle gå av vagnen kom jag på mig själv när jag tänkte en sån där tanke, att jag behöver ju inte tänka så mer. Jag behöver inte ha några koplex längre, varken för min haka eller för något annat! Och jag blev så glad över den känslan. Tänk att för en gång skull vara 100% nöjd med sin kropp! Det är en ganska härlig känsla. Och nu när vikten mer och mer försvinner kommer mitt självförtroende skjuta i höjden. Inte för att jag haft något lågt självförtroende innan, men man kan alltid få bättre? Right? Bara man inte blir en snobb så! 


Jag måste säga att jag är rikgit spänd inför besöket den 10:e. Vad skall dem säga. Får jag ta av gummibanden nu? Eller skall jag ha på dem länge? Får jag börja äta puremat nu? Eller skall jag fortsätta med flytande ett tag till? På ett sätt har jag ställt in mig på att dem skall lossa lite på gummibanden. Inte ta bort dem helt men kanske sätta dem på ett sådant sätt så att jag i alla fall kommer kunna öppna munnen med dem på. Och att jag får börja tugga pure. Säger dem att jag måste ha kvar käkarna i detta tighta läget som jag har nu kommer jag nog bli lite besviken, men bita ihop (höhöh) och ta nya tag. Det gäller bara att tänka på den tiden som vart, och att man nog klarar en eller två veckor till med soppa och mixad, silad frukt. Det går nog inte att beskiva hur mycket jag längtar till slutet av december då allt skall vara klart. Då ryker tandställning och hela köret! DÅ JÄVLAR SKALL JAG HA FEST!!! 


För att prata återhemtning så kan jag meddela att känseln i läppen fortfarande är borta, men att jag känner vissa temperatur skillnader på höger sida av underläppen. Känseln på hakan kryper sakta sakta uppåt, hoppas inte den stannar av. Vill verkligen inte ha känselbortfall för resten av livet. Sitter och tränar musklerna i ansiktet konstant typ. Tydligen så är det lättare att återfå känseln om man kan använda musklerna. Så det är nått jag kör med hela tiden. Jag har fått tillbaka hela känseln vid bihålor och näsa. Fortfarande lite svullen där, men inte lika extremt som förut. Dock är jag typ hyperkänslig i huden vid näsa och bihålor just nu. Bara att sminka sig eller tvätta sig i ansikter gör ONT i huden. Men det blir bättre för varje dag. Svullnaden sitter just nu i kinderna och kring underkäken. Men jag vågar ändå gå ut och visa mig bland folk. Vissa tittar lite konstigt på mig och när jag öppnar munnen och försöker göra mig förstådd med ihopsurrade käkar tittar dem ännu mer snett på mig. Men jag skiter fullständigt i det, för jag vet att om ett halvår så kommer jag ha 100 gånger snyggare tänder och bett än den personen! 


Just nu ställer jag in mig på att jag måste vara beredd på motgångar. Det kommer bli jobbigt att börja tugga igen. Det kanske kommer behövas en ytterligare operation för att ta bort titanskruv och plattor. Det kan vara så att jag längre fram måste byta ut disken i min käke. Jag kommer ha det tufft ett tag med tanke på att jag inte ens kan gapa så jag får in en tandborste i munnen just nu. Men jag vet att det kommer bli bra tillslut. Men jag måste vara beredd på att motgångar kan komma. Är jag inte beredd så kommer dessa motgångar ta extra hårt, vilket kan göra att jag mår psykiskt dåligt igen. 


Nej nu skall jag laga lite mat. Slänger kanske in lite bilder senare på hur svullnad och allt det ser ut i dag!

 

//Hanna